Den här dikten fastnade jag för, Skogen heter den ! Tycker den säger mycket om varför naturen drar ut en i det gröna. Skriven av Bo Setterlind

”Har du glömt att skogen är ditt hem,
att den djupa stilla skogen står och väntar på dig som vän?
Lämna stadens oro, kom till skogen åter,
endast så kan du bli hel igen.
Har du glömt att skogen är din vän?
Myrans vägar under himmelen,
källan, där det växer upp små ljusa samtal,
gläntan, där man leker med ett regn, är de glömda.
Minns du inte dem?”


En länk till Dan Anderssons visa ” Helgdagskväll vid timmerkojan“.